fredag 20 april 2012

KLADDKAKA OCH FUNDERINGAR (SOM VANLIGT)

Basse är borta och genast är jag ute och rööööjer!! Fy fan va jag ska parta ikväll, hela lägenheten är uppochner och snart är det ut och clubba..!!

Nja. Har precis gjort en kladdkaka med för mycket bakpulver och ugnstid, vilket resulterade i en alldaglig chokladkaka. Min totalt lagligt nerladdade "Shutter Island" har precis kommit hem och mitt tredje glas vitt vin står på bordet. Jag känner mig lagom ball.

Idag hämtade jag ut p-piller för kanske sista gånger på länge. Gick till apoteket stressad efter jobbet (det regnade fortfarande och mitt vackra "lerben" återuppstådde på Gullmars torg) och tog en recept-kö-lapp. Svor över hur sega apotekare är, jag menar; tänk om jag skulle lunka och småprata likadant i klädbutikskassan. Fy fan va sega dom är. Va lite lagom förbannad när de ropade upp mitt nummer, 113. Jag framställde mig själv sådär ganska viktig och halvstressad när jag slängde fram mitt leg och sa att jag skulle hämta ut mina p-piller. Inte för att jag verkligen va stressad. Jag har bara en tendens att bli irriterad på folk som jag anser inte arbeta lika hårt som mig. Härligt bitter sådär vid 28 år.

I alla fall. När jag står där och mannen tar fram ett års förbrukning av p-piller, slår mig tanken; Jag och Basse ska ju producera kids snart. Utan att tänka, snabbt som katten drar jag upp min telefon och ringer honom;
"Ääälskling vi ska ju ha barn snart!!! Står här på apoteket!!"
Detta samtidigt som apotekaren börjar packa ner skiten i en stor påse.
"Nej, ursäkta, vänta. Vi ska ha barn snart. Alltså jag ska sluta med dom..." Slänger på luren i örat på Basse  (som måste fått sig en ordentlig chock - WTF gravid!?) och apotekaren frågar lite irriterat hur många förpackningar jag vill ha. Han fattar tydligen inte alls lyckan i att jag minsann ska bli preggo snart. Sega jäveln.
"Tre månader räcker".
"Är det ditt slutgiltiga svar", frågar mannen bakom disken och jag kan inte ens förmå mig kontra med något snäsigt.
"Ja tack".

Får nojja nåt så in i norden när jag pratar om att bli med barn - på riktigt. Måste man bli "vuxen" då? Men jag är ju för evigt en liten linslus som gillar busiga upptåg i livet...!?

Svar!?
JAAA det är klart jag kommer förändras. Jag kommer inte vara lika egocentrisk som idag. Hela mitt fokus kommer ju flyttas till vår lilla skatt :) Vem vet, kanske vill jag inte resa och se världen mer. MEN, tänk om jag fortfarande vill ta en äventyrsresa en gång om året? Det är väl i så fall inte klokt? Man ska väl inte vilja lämna barn och man hemma för en resa!? Men min reslust kommer väl aldrig att sluta, klart man ska ha kids ändå? OMG. Ni förstår. Det är spännande dethär.

Kanske ska man inte tänka för mycket när allt egentligen är perfekt :)






2 kommentarer:

  1. Haha,alltid roligt att läsa din blogg! Visst fan förändras livet,men allt det där som man alltid gjort kan man förfarande göra! Resa med barn e inte omöjligt! Klart att allt e lite krångligare och man får planera bättre men det fixar man! Folk runt om kring mig har en tendens att göra allt så krångligt,lägg ner säger jag!!Barn mår bra när föräldrarna mår bra,så man tar det som det kommer och älskar livet!!! :) du kommer klara allt galant Eve :) kram Herlog

    SvaraRadera
  2. Det kommer bli perfekt goa Lina, som du skrev, tänkt inte, du kan inte föreställa dig hur de blir ändå ;) Du blir den bästa hönsmamman i världen :))
    Kram Ann

    SvaraRadera