Vet ni att jag blev förälskad direkt - första gången jag såg, första gången jag träffade honom?
Jag kommer aldrig glömma det; hade nyss anlänt till Budapest för att arbeta som programledare för "Ringoling". Tog aldrig direkt jobbet på större allvar, tyckte mest det va "en kul grej". Så jag satt osminkad, håret va i en rufsig tofs och jag hade mina Victoria Secret myskläder på mig första timmarna på det enorma kontoret där jag träffade alla cheferna för tv-kanalerna. Det va ett enormt komplex, med inspelning för hela världen. Överallt struttade det runt smala, snygga, överstylade tjejer. Min svenska chef ringde på min telefon och berättade att en "Sebastian" skulle välkomna mig, visa mig runt. "Aja, det blir säkert bra..."
Dörren öppnades och Basse kom in. Han slog slog mig vid fotknölarna med sin trygghet, sitt lugn, sin stolthet, sitt självförtroende. Han tog mig i hand, sitt fasta, lugna grepp och va lite sådär "inne" som bara han kan :) Ni vet, han sa "tjena, tjena" istället för "hej" osv.... ;) Det va inte en uns av flört från honom, han va bara genuint vänlig första gången vi sågs. Det va kärlek vid första ögonkastet. Fast jag visste inte det då. Då kände jag bara en känsla, det va som ett slag mot bröstet. Han, dendär "Basse", det va något med honom :) Jag minns att han visade mig runt i studiosarna, att han visade mig runt på kontoren - men jag minns inget av vad han sa. Han hade något som tog hela min uppmärksamhet, men utan att få mig att lyssna.
Han fascinerade mig utan att jag visste exakt vad det va jag attraherades av.
Vi har aldrig bråkat. Vi har aldrig bråkat på drygt två år. Även ifall jag är en känslomänniska med ett sjuhelvetes humör har vi aldrig haft en bråk. Vi har aldrig höjt rösterna mot varandra. Vi har aldrig hört varandra skrika. En gång, sommaren 2010, lackade jag ur. Jag försökte bråka :) Vi skulle hem till Köping och båda hade jobbat arslet av oss senaste veckorna. Stressade och utmattade. När vi båda anlänt sent till T-centralen hoppade vi på tåget för att mötas i restaurangvagnen. Basse råkade hoppa på fel tåg och va påväg mot typ Norrland. När vi talade i telefon utbrast jag:
"Du är ju fan dum i huvudet!!!"
Basse med sitt lugn svarar efter några sekunders tystnad lite förvånat:
"Va sa du!?"
Jag väntade några sekunder. Kommer på mig själv att jag är löjlig. Men är skitsur över hela situationen och vill ha ur mig agressioner. Upprepar:
"Du är ju fan dum i huvudet....!!!"
"Om du är upprörd kanske vi ska höras senare. Du beter dig otroligt barnslig. Skärp dig så hörs vi sen." Så lägger han på. Haha, vad svarar man då?! Jävla vinnare är han :)
Sebastian är den snällaste människan jag någonsin träffat. Han är så givmild och generös. Han kör mig hit och dit, hämtar och lämnar överallt. Ska jag ta några exempel för helgen?
Inatt va han nykter och hämtade mig i stan vid 02-tiden. Det är inte första gången.
Idag körde han med mig till loppisen för att bära lådor. När jag inser att jag lämnat växelkassan hemma kör han fram och tillbaka på totalt 50 minuter - bara för att hämta min växelkassa. För att göra mig glad. Sen åker han hem.
För snäll? Nej, det är just detta som fashinerar och imponerar mig. Sebastian skulle aldrig låta sig stå i underläge. Det är just hans pondus, hans självförtroende och vänlighet när han gör allt sånthär som attraherar mig. Det är en riktig man. Skulle jag någonsin göra något som sårade honom skulle han säga ifrån, han kommer aldrig ta skit från mig - eller från någon.
Jag åker snart till Ibiza med min bästa vän. Vet ni vad han säger?
"Lova nu att festa dubbelt, jag kan inte följa med så festa åt mig också... Ha verkligen superkul!!".
Basse skulle aldrig vara svartsjuk. Han har för bra självförtroende för det. Han vet, att om han någonsin skulle behöva tvivla på mig skulle jag inte vara värd hans kärlek. Han har ett sånt jäkla självförtroende. Han är den starkaste personen jag någonsin träffat. Hans integritet är så stor och han är så säker på sig själv. Hans självförtroende smittar av sig, man blir stark i hans sällskap.
Sebastian har en sorts karisma, en utstrålning som smittar av sig. Han är en sån person som verkligen kan föra sig med människor. Sätt han i vilket sammanhang som helst, med vilka människor som helst - han blir populär. Han tittar en i ögonen, när man pratar med honom ger han personen hans fulla uppmärksamhet.
Han är en person man inte kan tala illa om, för han har aldrig gjort något ont. Alla som träffat honom vet, det är något visst med honom.
Vissa säger att kärlek är så intensivt att det gör ont. Men för mig gör det inte ont. Min kärlek gör så det känns som om jag flyger :) Denhär känslan känner jag varje dag, flera gånger om dagen. Den har inte avtagit på drygt två år. Den växer sig bara starkare, även fast det verkar orimligt.
Imorse vaknade jag, som så många andra morgnar och slog upp mina ögon mot min kärlek.
Han ligger så fridfullt bara en armlängd ifrån mig. Vilken ära att han kan sova så stilla bredvid mig.
Jag tittar på hans nacke.
Jag räknar hans virvlar i håret, det va lika vackert idag som alla andra tusen gånger.
Jag låg stilla för att inte väcka honom och kände hur mycket han va värd för mig.
Känslan gjorde mig varm, som den alltid gör. Varenda morgon.
När han ligger där, bara en armlängd ifrån mig.
Jag känner.
Hur underbar han är,
och hur mycket jag älskar honom.
Vår absolut första bild ihop. Är det inte lite kul att vi båda tyckte det va sååå pirrigt att jag satt i hans knä!? Vi båda låtsades som om kortet inte va något mer än "kul kollegor". Jag sa åt en kollega lite hastigt och lustigt vid en inspelning;
"Vi tar ett kort...! Jag hoppar upp i Basses knä här..."
Men egentligen flörtade vi stenhårt här :) Minns när jag la upp bilden på fejjan, haha. Vi hade träffats max en vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar